Färger som inte ber om ursäkt. Färger som inte ens passar in i den omgivande miljön.

En morgontrött chihuahua med halvslutna ögon. Där sitter den och filosoferar. De där små rackarna tänker nog mer än man tror.

Alltså. Ibland känner man sig som hon som dansar. En glädje som smyger sig på. Å man känner. "Nä, men vad livet är fint. Det finns hopp för mänskligheten." Å man vill skicka ut sin kärlek hej vilt. 

Jag har trott att dans handlar om rörelse.Men har insett att för mig börjar dansen i stillhet.

Jag har målat en golden retriever som ylar.

Det är den där tiden i månaden igen.

Jag ser en människa i blått och bakom henne står en häst, ljus och stilla. Vad väcker den här målning i mig? Undrar vad den väcker i andra som tittar på samma målning? Vad andra ser?

Jag vet inte vad ni ser. Men jag ser hundar som liknar chow chows. 

Vi är relationer i rörelse. 

Jag står framför målningen.